Det finns en man, Dr Jonathan Kuttner, i New Zealand som skrivit boken ”Life after Pain” (Livet efter smärta). Han blev alvarligt skadad i en ”hang glider” olycka och tillbringade 7 år i svår smärta. Han blev helt återställd. Jag tror han mest använder fysiska sätt att omprogrammera ”trigger points”. Dessa är speciella nerver som finns in musklerna som skall skydda muskeln genom att reagera med en smärtsignal om vi försöker dra ut de för mycket. Jag har inte lärt mig så mycket om tekniken, men en metod han visar för stelhet vid nackvridning har jag använt med goda resultat.

Jag tycker om hans sätt att prata och tänka. Jag finns på hans mailing list. Hans hemsida är https://lifeafterpain.com/. Idag kom ett mail som innehöll

… one of the most important things they do is to learn how to recognise and dismantle old, disabling beliefs about their health.

These are beliefs that keep their pain system in a hyper-alert, sensitised state. Beliefs that create self-fulfilling prophecies. (For example, guarding against movement = tense muscles + hyper-aware pain system = painful movement.)

It’s these connections over time that perpetuate pain.

Översättning:
.. en av de viktiga saker de [deltagarna i hans kurs] gör är att lära sig att känna igen och montera ner gamla, nybrytande idéer/tron om sin hälsa.

Dessa är trossatser som behåller smärt systemet i en övervaksam, överkänslig tillstånd. Dessa idéer blir ’självuppfyllande förutsägelser’. (till exempel, vaksam mot rörelse = spända muskler + överreagerande smärt system = smärtsam rörelse).

Det är dessa samband som gör att smärtan fortsätter [även efter dess riktiga uppgift att skydda läkning av en fysisk skada är uppfylld].

Det väsentliga här, tycker jag, är vad du tror och vad du förväntar dig är mycket avgörande för, bland annat, smärta.

Hur jag använder tanken

Det kan vara bra att kombinera med den klassiska, paradoxala, sanningen ”Constant change is here to stay” (Ständig förändring är alltid närvarande).

Exempel: Jag går i en trappa och känner smärta i ett knä. Jag skapar en förväntan att nästa steg med det knäet kan göra ont. Jag spänner mig och spanar efter smärta. ”Den som söker, finner!” Spänningen och förväntan skapar grogrund för ökande smärta. Jag går till doktorn som ger mig alvedon som tillfälligt minskar smärtan (men samtidigt sätter ner kroppens förmåga att bilda brosk, hala ämnet i våra leder som gör oss till ”välsmörjda maskiner”). Smärtan fortsätter förvärras.

Bättre exempel: Jag går i en trappa och känner smärta i ett knä. Jag vet att saker ändras jämt i livet och förväntar mig att ibland kommer smärta att minska. Jag spanar efter 𝕤𝕞𝕒̈𝕣𝕥𝕞𝕚𝕟𝕤𝕜𝕟𝕚𝕟𝕘𝕖𝕟 (!) och samtidigt inte spänner mig så mycket. Jag upprepar rörelsen försiktigt, kanske med bättre hållning, och nyfiket spanar efter smärtans minskning. Även här gäller ”Den som söker, finner!” Jag märker att ibland är smärtan mindre, gläds, spänner mig mindre, smärtan fortsätter minska.

”Den som söker finner!” har även sin följdsats ”Den som inte söker, brukar inte hitta!”. Därför blir tron som ”Det kan inte förbättras”, ”Du får leva med detta”, ”Det kommer att stegvis förvärras”, ”Obotligt” själv uppfyllande förbannelser. Det borde vara tjänstefel för hälsovårdande människor att uttala sådana domar! (Bättre vore att dessa specialiserade experter säger: ”Jag har inte lärt mig sätt att hjälpa med just detta tillstånd.”)

Om DU antar tron att du är ”obotbar” så söker du inte längre bot. Då kan man nästan garantera att du blir ”obotbar”.

Om den enkla inställningsändring jag beskriver i ”bättre exempel” ovan inte hjälper dig, så finns en mycket vanlig komponent som kan komplicera. Man gör sig illa. Man vet att man gjorde något dumt. Man tycker, eventuellt undermedvetet, ”det är rätt åt mig att det gör ont”. Jag kan hjälpa dig med att släppa denna ovälkomna och ohjälpsamma tro så du kan släppa smärta.

Prova att få hjälp! https://fastereft.se/kontakt-om-handledning/